Translated to English by Rob Argento. Original Swedish text follows translation. Special thanks to Olle Niklasson for his permission.

When Joni Mitchell's debut, Song to a Seagull, was released in March 1968, she was seen not only as the most talented female songwriter from her generation, she also had one of the most lucrative publishing contracts thanks to others' recordings of her songs. The previous year, Judy Collins had recorded her version of Both sides now and not only received a hit on the Billboard charts, she was awarded a Grammy in the category Best folk performance and also received a gold record for the sales successes.

Joni Mitchell has never made any secret of her dislike of Collins, whom she called mannered and pretentious, and her version of the song that has become a musical icon over time, but Judy Collins is in good company. The only people Joni Mitchell admitted that she has seen up to is Pablo Picasso - she sees herself primarily as a visual artist - and Miles Davis. Otherwise, Leonard Cohen and Bob Dylan may be the only contemporaries she considered to be fairly equal, at least In terms of text. Higher thoughts about their musicality, she has never had.

David Crosby once described Joni Mitchell as "modest as Mussolini" and one can be forgiven for believing that it is not primarily for the sake of alliteration he chose the comparison with the Italian fascist dictator. Crosby was very involved in the fact that Joni Mitchell received a record deal. He also produced Song to a Seagull, a service she reciprocated with comments like "he destroyed my debut", that the album "Sounds Like It was recorded under a glass dome" and that Crosby was "Hopelessly incompetent" in the studio. One can agree with her on at least at one point: Song to a Seagull doesn't sound good, even if it's not a direct catastrophe. In addition to that, the album also lacks her biggest songs, although they were already written long before she stepped over the threshold of the Sunset Sound studio. In that sense, Song to a Seagull could have been stronger, but it is a debut that lays the foundations for a lot in Joni Mitchell's artistry and for the next twelve years of productions which, in terms of variation and quality, are unprecedented. In popular music history.

Song to a Seagull consists of two parts: Side A is "I came to the city" and side B is "Out of the city and down to the seaside". One can compare it with classic singing cycles such as Franz Schubert's Winterreise or Robert Schumann's Dichterliebe than more than aspect. In all three, a comprehensive textual theme is followed by melodic and harmonic variations based on the narrative. Another typical feature is intricate accompaniment that often lives its own life, and which can be both supportive and self-contained.

v The song cycle as a format had its glory time during the early 1800 's and was as a concept hardly popular culturally relevant 1968. The equivalent will instead be the concept album, which in itself is at least as much a product of the LP format as anything else. The first time the word pops up is associated with The Beatles Sgt Pepper's Lonely Hearts Club Band in 1967. But the concept there was rather the packaging, especially the cover but also of the music, not the textual or musical themes. Afterwards came The Beach Boys Pet Sounds which has also been called concept album. But there it was the concept of Brian Wilson's groundbreaking production, not so much text or music. Rolling Stones and Small Faces both attempted 1967 with Their Satanic Majesty's Request And Ogden's Nut Gone Fake, but in view of the result and with perspective, the concept has rested on little more than weak sales figures and very costly album covers.

THREE OTHER ALBUMS released in 1968 represent different variants of the idea. The Who's The Who Sell Out was held together by imaginary advertising jingles between the songs; Frank Zappa's Lumpy Gravy, his first solo album without Mothers of Invention, contained two LP sides of unbroken streams of music and voices; and the Pretty Things S F Sorrow was based on a fictional story about Sebastian F Sorrow.

If you're going to take it to the extreme, it was only 1971 that a stylistically consistent concept album in the popular music genre reached an audience with Serge Gainsbourg's Histoire du Melody Nelson. Gainsbourg's story begins with a middle-aged man accidentally running on the teenage girl, Melody Nelson's bike, with her Rolls Royce, which leads to a love story starting after he seduced his Lolita character. Musically, large choirs and orchestrated episodes are mixed with a small messy funk-rock comp where the unifying kit is primarily Herbie Flowers ' prominent base game and Serge Gainsbourg's voice.

Seen in this context, Song to a Seagull is more a song collection than a concept album. There are also no thematic compromises: Binding to context is not so strong that songs could change location between The City... and Seaside... But, that contemporary classics such as Both sides now and The Circle Game have been omitted demonstrate the willingness to present a coherent whole for the price of a commercially weaker album.

Then there is reason to consider Joni Mitchells Blue from 1971 which is both conceptually stronger and more profound although the album has never been presented as a song cycle. The ten songs in Blue were written during a break from live performances and, unlike the predecessors, first reached the listeners in their entirety with the album's release. The lyrics make regular references to the title and to the word "blue", and the sparse instrumentation, mainly guitar, piano and dulcimer, give the album an acoustic identity thanks to a very fine production. The songs were also written after a break in a relationship, which can make Blue the first divorce album of popular music. Many artists would follow suit.

Both sides Now from the year 2000 is another Joni Mitchell album based on a concept that is a fundamental idea, and here it is also pronounced. The album features ten standard songs complemented by two of Joni Mitchell's own, A Case Of You from Blue, and Both Sides Now from Clouds. Large orchestral arrangements bring forth Joni Mitchell's voice in texts describing a relationship journey, from early flirt and stages of optimistic hopes to despair and final acceptance to the situation where the prospect of the entire cycle we resigned feel will be repeated again.

Purely thematically, we can also go 170 years back in time and reconnect with another classical song cycle, Robert Schumann's Frauenliebe und Leben, which deals with a young woman's journey from infatuation, maternal happiness and grief to the death of the Beloved.

I HAD A KING

Despite the fact that it was her debut, Song to a Seagull - The record we here will go through song by song - is not so much a start than a transit for Joni Mitchell. From hippies and Keats romantic sensual imagery to Dylan, Cohen and reality here and now. Both sides are represented, partly in the songs but also through the thematic Division on the disc pages.

In the scenography to I Had A King, which opens the first side, both images are brought forth in the first lines: Medieval kings and castles mask a modern polluted district where the apartment is the playing field for her divorce from her first spouse, Chuck Mitchell.

"I had a king in a tenement castle/Lately he's taken to painting the pastel walls brown/He's taken the curtains down/He's swept with the broom of contempt/And the rooms have an empty ring/He's cleaned with the tears of an actor/Who fears for the laughter's sting"

The weaving of rhyme is intricate, especially in the verses, and in spite the fact that the song only has two building elements, voice and guitar, Joni Mitchell has woven them together for the most possible dramaturgical effect. She plays an eighth on the top three strings at the same time with three tones in the bass that rhythmically stutters in the song under "A Tenement" and "to painting".

The pattern is broken at "Brown" where she marks heavily on the guitar. After that she plays down the guitar to let the voice take over. She releases the guitar's subordinate role in the chorus where she plays a chord alone on the top three strings in a movement against the melody.

"When I play guitar, I hear an orchestra," she once explained. "The top three strings are my wind section and the three lowest are viola, cello and Counter Bass, but a bass that is more hinted than firmly rooted." One can hear her wind section also in other songs on the album such as in Sisotowbell Lane and The Dawntreader, where the guitar, just as on I Had A King wanders between different roles.

This way of writing, very precise and coordinated, concentrated, almost through-composed, was gradually abandoned by Joni Mitchell after For The Roses, her fourth album. She began to let in more instruments, often played by jazz musicians who gave her a more malleable background with more choice in phrasing and singing style, and it also came to influence her way of writing both lyrics and music for the rest of her career.

MICHAEL FROM MOUNTAINS

Michael From Mountains, a romantic history of reality that was written in 1966, is also the opening track on Judy Collins' album Wildflowers, which has Both Sides Now opening the B side of the LP. These two Joni Mitchell compositions that only set the tone for the album but also gave Judy Collins her greatest success as an artist. But Ms. Collins was far from alone. Tom Rush had recorded The Urge For Going already in 1966 and he then supplemented with Tin Angel and The Circle Game, which also became the title of the Album he released 1967. The same year, Ian and Sylvia, the Woodstock Singers, and Buffy St. Marie each did their own versions of the Circle Game, Tigger Outlaw made Songs To Aging Children Come, country artist George Hamilton IV released The Urge For Going and Dave van Ronk recorded Chelsea Morning for the album Dave van Ronk and The Hudson Dusters, where he also recorded his version of Both Sides Now which he chose to call Clouds.

In the same year that Song To A Seagull was released, fourteen of her songs had been recorded by other artists - only two of which appeared on her own album - and in addition to these, she had written another six that she herself would be recording on her next three albums.

In terms of the material, it is a body of work that most people would be thankful to have accomplished during an entire career. Joni Mitchell wrote the songs in a period of two years while she went around playing in small clubs.

Both sides Now is recorded in the most versions, 1 292 according to the site Jonimitchell.com, and by artists such as Willie Nelson, Håkan Hellström, Herbie Hancock, Hole, Frank Sinatra and Leonard "Mr. Spock" Nemoy. In addition to a lot of bizarre instrumental interpretations in the category of easy listening intended for different geography markets including Viola Wills disco version to the even more odd.

A Case Of You, Big Yellow Taxi and River have also been recorded hundreds of times, the latter's jingle bells theme does not seldom appear in new recordings around Christmas which is peculiar given the unilateral depressing image of Californian Christmas that the text paints.

The first to sample Joni Mitchell was Prince - a fan - with Help Me. As you can hear in the Ballad of Dorothy Parker at Sign O ' The Times, but best known is undoubtedly Got till it's Gone with the Janet Jackson feat Q-Tip, which sampled Big Yellow Taxi. Common to all of these is that they come from her seventies production, especially Blue and Ladies Of the Canyon. Joni Incidentally, Mitchell, herself was a kind of sampling pioneer when she let the French field recording Musique du Burundi become the base for The Jungle Line in 1975.

NIGHT IN THE CITY

There is one on each LP: Chelsea Morning, Big Yellow Taxi, Carey, You Turn Me On I'm A Radio, Help Me, In France They Kiss On Main Street, Raised On Robbery. Songs in major keys, insignificant and, in most cases, in a fast tempo. A reason for the record companies to release a single, that is, most of what Joni Mitchell does not really represent. Help Me reached in any case a seventh place on the Billboard charts while Free Man In Paris, Big Yellow Taxi and You Turn Me On I'm A Radio did not climb higher than the positions 22, 24 and 25.

In other words, Joni Mitchell was never one to produce single hits. But others had great success with their versions of her songs, which once led John Lennon to give her the Council: "Oh, put some fiddles on it - you want a hit Don't you? Why Do you let other people have your hits for you? "

In Song To A Seagull, Night In The City stands for the pop quota on that album. Three chords in G Major that runs around an eight-bar period with a symmetrical verse-chorus structure. An exception not only because it is arranged for more than voice and guitar - Stephen Stills guest on bass - but also as Joni Mitchell is playing the piano.

As a child, she HAD taken piano lessons after hearing the music of Sergei Rachmaninov but stopped because the teacher rapped her on the knuckles when she was playing wrong. There is nothing in her effort here to suggest that Joni Mitchell would be a very brilliant pianist, but the piano, on the other hand, is so low mixed that most listeners probably never noticed it.

The piano comes back on The Ladies Of The Canyon where no less than six of the songs were written with and dominated by her piano playing. Though still undeveloped compared to her guitar playing, she has her own unmistakable style with a steady scrolling an octave of fifths with her left hand and a rhythmically independent chord play with the right hand with sounds staying pretty close to the ones she plays on Guitar. Nevertheless, she could draw a lot of emotion out of such technical limitation, as in Woodstock, where the more famous Crosby, Stills & Nash version is a pretty much superficial tribute to a rock festival while Joni Mitchell's original played on a Wurlitzer-piano becomes a song to an entire generation.

Then come a quick development. In My Old Man (Blue), she plays intricate counterpoint within the song and Judgement Of The Moon And Stars on For the Roses has an even more elaborate structure. Her collaboration with jazz musicians then blossoms in Court and Spark and The Hissing Of Summer lawn where she allows the piano to be the basis for long instrumental parts arranged for larger wind or string sections. In Down To You (Court And Spark) Tom Scott has arranged for strings, brass, bassoon, oboe, clarinet and harp.

Joni Mitchell aimed highest in Paprika Plains on Don Juan's reckless Daughter which takes up an entire side of one disk of the double album. The piece begins with a series of piano improvisations that were edited down to a Three movement suite where the first one is composed with some recurrent passages and a text with motifs from her own childhood: the Canadian prairie with its indigenous peoples, their Alcoholism, and hopeless social situation. The middle section is a long dreamlike instrumental party in where her piano improvisations were orchestrated by Mike Gibbs in the spirit of the American twentieth-century composer Aaron Copland. In the last and third, the song will return briefly and then glide over in a new instrumental part, this time played by Wayne Shorter on soprano sax, Jaco Pastorius on bass, and John Guerin on drums.

More ambitious, or even dissonant for that matter, it would never again be.

MARCIE

That Joni Mitchell learned to play the guitar with the help of The Folksinger's Guitar Guide, an instructional disc recorded by folk singer Pete Seeger, feels totally absurd given the debut's advanced harmony.

"I was a folk singer for maybe two years and that was long before I recorded an album," she later explained. That Joni Mitchell was still labeled a folksinger can only be due to two things: that she sang and accompanied herself on guitar and that people simply did not have the energy or knowledge enough to consider her music beyond that image.

There is not a hint of simple folk music harmony in Song To A Seagull. The counterpoint is rather with Bill Evans' early sixties of jazz or in the palette of the Impressionist composers Ravel and Debussy, and typically she is more focused on the timbre of the chord.

When Joni Mitchell began writing her own songs, she regarded folk and pop music as completely exhausted of opportunities. She has described her own harmonic style as unpredictable and she compares the chords she uses when it comes to questions as rarely following predetermined patterns, but rather opening new paths.

Marcie is a good example. Assuming G major is the basic key - never given with Joni Mitchell - we hear neither the first nor the second chord, Bb and A, at sitting comfortably in the key, and the halftone step between the two immediately adds a little bit of an oddity. The B-part, in which she mixes Major (Ionian) , Lydian and Aedian modality is also a challenge, not least as she accentuates the Major tones by starting each phrase on the chord's septimal 1/3-tone: "So She'll wash her flower curtains/Hang them in the wind to dry/Dust her tables with his shirt and/Wave Another Day Goodbye ". The gradual descending line effectively underlines the melancholy of the text and, despite its direction, leaves a sense unpredictability after itself.

To build music on halftone steps, chromatics, was long reserved for experimental music and jazz but even there actually quite rare. The first six tones of the bass line in Dido's Lament of Purcell and the introductory vocal phrase to the famous Habanera-Arian in Bizet's Carmen - l'a-Mour est un oi-seau re-Bel-Le que nul ne peut ap-pri-Voi-ser - are probably the most famous examples beside Richard Wagner's Overture to Tristan and Isolde, but generally you could consider the chromatic as an effect rather than a standard tools for composers.

It is certainly exceptional that Song to a Seagull contains three songs that are based on chromatics, Marcie, The Pirate Of Penance and Michael From Mountains, and yet still be considered popular music.

In terms of the entire album, there is no single song built on the traditional western major-minor harmony. In addition to the three now mentioned, the other songs are either polymodal, that is to say using several modal keys in the same, or mixolydic. The latter, more ordinarily in pop and rock, a tonality she returns to in some of her most beloved songs.

Later, in her carrier, the harmonies became more predictable in that she more often wrote on the piano. It becomes clear the times when she returns to writing on guitar where her odd moods automatically create a harmonic outside the standard template, such as in Amelia and Black Crow on Hejira or the title track of the Turbulent Indigo.

NATHAN LA FRANEER

Although the text begins with Joni Mitchell hiring "a coach" instead of saying that she takes a taxi and that she sings of "silver" instead of money, the text of Nathan La Franeer is freed from much of the romantic imagery of Song To A Seagull. Here are rear view mirrors, gangs, strip tease shows, plastic clothes, meter maids, peace marches and a disabled old person who sells Superman balloons. Joni Mitchell builds for the first time a text on observations from everyday life.

That this story with the named taxi driver is placed last on the "City side" of the LP is surely no coincidence because it so clearly points to the other side's sea theme. Joni Mitchell escapes this city with its cheap chrome gloss, its plastic flowers and its dirty trees.

Environmental commitment has followed her through her career, most famously through Big Yellow Taxi where she, among other things, addresses the use of DDT that which allowed in the United States until 1972.

Joni Mitchell was also one of the first artists to actively support Greenpeace, to which she from 1970 contributed money but, not least as much, also by performing in fundraising galas and by urging other artists to do the same.

Over time, the commitment is also more clearly expressed in her texts. In Banquet in For The Roses, she connects environmental degradation to capitalism and one step to take she in Chinese Café on Wild Things Run Fast where the situation of the indigenous people of America becomes part of the same unholy cycle: "Uranium money/Is booming in the old home town now/It's putting up sleek concrete/Tearing the old landmarks down now/Paving over brave little parks/Ripping off Indian land again/How long - how long/Shortsighted businessmen/Ah, nothing lasts for long ..."

Even if one may have differing viewpoint concerning her productions from the 1980s where ill-chosen experiments with modern studio technology and side glances to musical trends often put other qualities aside, one still has to pay tribute as she is standing up and marching against the tide in a World where shallowness was the rule. Not many mainstream artists were so pronounced in their criticism of civilization as was Joni Mitchell: "Enter the multitudes/In Exxon blue/In radiation rose/Ecstasy/Now you tell me/Who you're gonna get to do the dirty work/When all the slaves are free?"

The quote is from Passion play on Night Ride Home. Significant is also that it was her rage over the war in Iraq and environmental degradation which, after a break, led her to start making music again with Shine in 2007.

SISOTOWBELL LANE

Very little in Joni Mitchell's background indicated that she would become a celebrated lyricist and a deeply original composer. Her father was an Airforce lieutenant who began working for a vegetable wholesaler, her mother a teacher and she, herself, at a young age was most interested in dancing and described herself as completely uninterested in literature. There is, however, a purely physical key to why her music sounds as it does.

As a nine-year-old, Joni Mitchell fell ill with polio, which led to a weakening of muscles, and, among other things leaving her with an impaired grip ability in her left hand.

Her first stringed instrument was a baritone ukulele, a four-stringed instrument - incidentally, the only thing she could afford - that she could handle without much trouble. A guitar sets other physical demands, and for those who think that the simplest chords are banal and have other and larger visions for their music creation, a polio-damaged left hand is a poor platform.

Folk singer Eric Andersen was the one who opened the door to a world different than that of well-worn chords. He showed Joni Mitchell open G tuning. Originally a banjo tuning that was used by many country-blues guitarists who used it for playing slide guitar, it was also the starting point for many of Keith Richards' songs.

On the basis of the Open G, she began experimenting with her own moods, which emanated from her own emotional state, not from any established system, and could, theoretically, create very own musical rules that also allowed for simpler grips that better suited her physical handicap. Emotional chart, she has called her various guitar moods.

A guitar is normally tuned E A D G B E. You can compare it with a Swiss army knife. Versatile but limited, it provides the conditions for playing many different types of music but lacks its own distinct identity. An open tuning is, in its basic mode, a separate chord and is usually played with many loose strings, which gives a larger and more complex sound, which in turn can generate new original ideas.

In an interview, Joni Mitchell compared this to painting with complementary colors. It can be a beautiful day, a major chord, but at the same time we live under the threat of a nuclear war which adds a dissonance to the first chord, and it is that complexity that makes her tune her guitar in chords that almost always contains one or more notes that contributes more questions than statements.

Sisotowbell Lane is based on a mood that can be described as a Cadd11 (C Major Add 11 or C11 chord.) Actually, there are two chords at the same time, a C and a G7, or a C and a D minor, or... And that's exactly where the interpretation comes in. Neither here nor there, nor as the section of the text: "We always do, yes sometimes We do" - we do it all the time, yes we do it sometimes.

The song is based on three basic chords, C, Am and G, but because each chord also has with it two, three or four loose strings in tow, the sound is widened and avoids being locked into a tonality or definite chord sound, usually balancing on a modality more than Clearly major or minor.

By Joni Mitchell's use of over 60 different guitar tunings, she uses six on Song To A Seagull: Open G in Nathan La Franeer and Marcie, open D in The Pirate Of penance, Night In the City, The Dawntreader and Cactus Tree, an unusual F-tuning in Michael From Mountains, and other variations of the D and C tunings in I Had A King. The guitar is tuned D A D E A D, which has given rise to the name "Freudian tuning" because it contains both the words DAD and DEAD.

THE DAWNTREADER

The Dawntreader is the ship on which Edmund, Lucy and cousin Eustace sail out onto the seas beyond the lonely islands to help King Caspian find seven lost Knights in C S Lewis's fifth book on Narnia.

Although Joni Mitchell certainly did not identify with the often-said image of her as a hippie goddess - on the contrary, she denied it categorically - it, in any case, prevented her from quoting C S Lewis. And in The Dawntreader she mixes alliteration with internal rhyme in scenes reminiscent of a Pre-Raphaelite painting.

The first verse begins," Peridots and periwinkle blue medallions/Gilded galleons spilled across the ocean floor".

One can compare with Blue where she uses the same technique but with a completely different bottom: "Acid booze and ass/Needles guns and Grass/Lots of laughs." In the text of the Dawntreader there is yet another detail that runs like a red thread through Joni Mitchell's entire production, most evident in Blue, and it's the line in the last verse's "and the dream of a baby".

In 1964 Joni Mitchell, then Joan Anderson, enrolled in an art school in Calgary. She was the last virgin in the class and decided to do something about it, immediately becoming pregnant. The father, Brad MacMath, who was not much more than a good friend, did not intend to figure in any more chapters in this history, and Joan Anderson became a single mother on February 19, 1965, giving birth to a girl who was named Kelly Dale Anderson.

Joan Anderson had no way to support herself and a small child - she couldn't even afford the dues for The Canadian Musician's League - and had to make do with playing for tips in small clubs. At first, she first left Kelly Ann to the care of a Foster family, and then, when no other options were possible, let her daughter be adopted.

Joan filled in the adoption papers without entering the names of the parents but sneaked a couple of clues that might allow the girl to find her one day: that she, Joan, was born and raised in Saskatchewan and that she had polio as a child. The adoption authority noted: The mother moved from Canada to the United States to work as a folk singer. I Little Green on Blue she sings:" Child with a child pretending/Weary of lies you are sending home/So you sign all the papers in the family name/You're sad and you're sorry but you're not ashamed/Little green, have a happy ending"

That Joni Mitchell had a daughter was a well-kept secret for thirty-three years, but just as she did at the adoption agency, she put small clues into her texts. It started already during pregnancy with Day After Day, which was never recorded on vinyl, where she describes how the clock is ticking. "So, this must be my fate/To sit and weep and wait/And pray my Darlin' comes before too late."

In Banquet on For The Roses she comments: "Some watch their kids grow up", and she does it in The Chinese Café on Wild Things Run Fast: "My Child's A Stranger/I bore her, but I could not raise her ". In Little Green not only is the entire song only about Kelly Ann, the title itself also becomes a clue as Kelly is the name of a dark green shade of color, Kelly Green, PMS 3425 on Pantone's color scheme. In 1996, they were reunited. Kilauren Gibb had read about Joni Mitchell's search for her daughter on Jonimitchell.com when she was looking for information about her own roots and in that way understood how everything hung together.

By 1996, Joni Mitchell had written music and lyrics for thirty years and was honored as one of the absolute greatest songwriters of her generation, but the moment she met her daughter, she dropped interest in all that had been in her life and career. She saw that her daughter's birth and her inability to take care of her connected with her own will to begin to express herself through text and music.

In an interview for National Public Radio in 2004, she explained: "I wrote songs from the fact that I lost my daughter until she came back. Since I regained my family, I no longer write. I just stopped, and whatever it was that made me start writing, there was no longer. "

THE PIRATE OF PENANCE

In The Pirate of Penance, the title alluding to Gilbert and Sullivan's 1800-voice opera The Pirates of Penzance, is a story in which two women are linked together through the death of a common Lover. Penance Crane is the 'good' protagonist, not least marked by the name, Penance = contrition, while the Dancer is the 'evil' one. The fact that the song fits into the second side of the LP, the sea theme, with the pirate that anchors on a Wednesday feels logical even if the story itself is all but that. A murder was committed but who is it who was actually murdered and who is the killer? The song ends in a sort of repeated question and answer where Penance Crane sings "Go Ask the dancer, she knows the answer" and the dancer replies "I don't Know".

Later Joni Mitchell returned to the technique of portraying other people's voices in this choral voice. She is the antagonistic chorus of the replies with the Deity in The Sire of Sorrow (Job's Sad Song) on Turbulent Indigo, and the same thing though wordlessly in Slouching Towards Bethlehem on Night Ride Home. She has not been foreign to using this voice in many different instances. As "the upstairs choir" she forms major chords in Rainy Nights House on Ladies of The Canyon, making herself part of the ambitious Instrumental arrangement in Car on A Hill (Court and Spark) ) and Let the Wind Carry Me (For the Roses ), and she is also happy to use the voice to place the music for a certain time, in a certain place, or a particular situation. In Raised On Robbery (Court And Spark) by a clearly Andrews Sisters-pastiche, as a three-voiced advertising jingle in the consumerism-critical Reocurring Dream on Night Ride Home or deliberately unflattering in Ethiopia on Dog Eat Dog.

The latter was criticized at some point because the song was too ugly. "You can't sing parallel seconds. It's not neat. " Whereupon Joni Mitchell replied: "Do you seriously believe that these Ethiopian women with their dried-up dried up breasts and cadaver-like babies in their arms would burst out in three voiced harmonies in a major key?

Like most of the songs on her debut, The Pirate Of Penance is also an example of Joni Mitchell's impressive vocal range. At most three octaves but usually an octave plus a fifth, and at this time in a rather high soprano mode, which she herself, in retrospect, characterized as a bit whiny. "I was never really a soprano, I'm naturally an alto or mezzo. That I sang in such high pitch from the beginning was because I imitated folk singers and they were all sopranos. "

Her voice as a creator of characters had not yet been refined 1968 but there still was a certain breadth. I Had A King is solemn in a classic traditional way, in The Dawntreader the voice is monotonous and romantically secretive, in Marcie it is descriptive and distanced, in Nathan La Franeer engaged and in The Pirate Of Penance she sings with a voice that is overly dramatic.

On the Ladies of The Canyon, her third album, Joni Mitchell has begun utilizing her voice more consciously and the sound has matured, although she can still sound very girly like as in Morning Morgantown.

On the sequel, For The Roses, are both new depths and a warmth in sound that hasn't been there before. You hear this not least on Woman of The Heart and Mind. That Joni Mitchell is here thirty years of age may also play a roll, but three or four packets of cigarettes a day are hardly unnoticed either. On Hejira from 1976, she still retained her high soprano, although it starts to sound a little pressed on the few occasions, she uses it.

In the 1980 's, Mitchell's voice gradually loses its high tones. Before the 1982 tour, her older songs had to be transposed to lower keys, and in 1988 she sang My Secret Place together with Peter Gabriel, in a kind of scratchy alto mode. On the other hand, she had never been able to make the more politically and socially commenting texts of the 1980 's with her young soprano voice.

When Mitchell returned to Both Sides Now and A Case Of You in Vincent Mendoza's orchestral arrangement on Both Sides Now, both were transposed quite substantially because if she was to get through the melodies now with a voice marked by age and nicotine. Nothing remained of the balanced vocal acrobatics of the original A Case Of You, but, on the other hand, she had, 33 years after the song was written, achieved a more appropriate age for the text of Both Sides Now. To quote the last verse: "Well Something's lost but something's gained".

SONG TO A SEAGULL

In August 1967, David Crosby's career was in between The Byrds and the super-trio Crosby, Stills & Nash. Geographically, he was on his sailboat, The Mayan, in The Coconut Grove, Florida, where he heard Joni Mitchell play at a club. He fell in love with her and her music and eventually also participated in her signing with the record company Reprise. In connection with this, he also suggested himself as the producer. At the record label it was believed that this would guarantee that one of the folk rock's inventors would give Joni Mitchell's debut LP a sound similar to the of The Byrds.

In 1968, the train had left the station for lonely voices accompanied on guitar. Folk singers and troubadours were quite passé and term "Singer-Songwriter" had not yet been invented.

Crosby's plan was quite different. He had realized that the unique combination of Joni Mitchell's songs along with her voice and guitar playing, would be lost in a pop production and the only way to produce her was not to produce her at all but rather let the voice and guitar stand for themselves.

On YouTube there is a filmed CBC recording of The Dawntreader from 1967 which confirms every thought David Crosby may have had. The arranges completely misses the chance to seize upon Joni Mitchell's unique harmony and, unfortunately, also unleashes an overly enthusiastic flautist who makes the process short destroying that which with the strings had not managed to ruin.

The problem was that David Crosby was a beginner when it came to production and technology. One of Crosby's ideas was to record the song's resonance in the strings of the studio's grand piano, but he used too many microphones and placed them so poorly that they recorded as much noise as song, and in trying to wash off the noise, important parts of the treble disappeared. It didn't help that the budget was a very modest 2 500 dollars. When it turned out that the printing service had made a mistake and cut off half the G and the L in the title, Song To A Seagull, a cartoon bird flock, they chosen to rename the album Joni Mitchell rather than to redo the printing process.

When the sequel, Clouds, was recorded, the label gave the production to Paul Rothchild, who worked with the Doors and Janis Joplin, but the dynamic between him and Joni Mitchell did not work. When Rothchild took a holiday, she and the technician, Henry Lewy, completed the LP on their own. Henry Lewy was then involved in all of Joni Mitchell's productions up to 1982, either as co-producer or technician and even later, until 1991, in smaller roles.

Despite Lewy's and Mitchell's solid collaboration, her productions from 1980 are generally pulled down by an overloaded soundstage, most of it being burdened by very long tone duration. That her melodies at the same time tended to meander more and more made it only worse. She would have needed clearer harmonics and clearer underlying sound structure.

There are exceptions on Night Ride Home and, the at times excellent, Turbulent Indigo. However, Dog Eat Dog was an album that was totally wrecked in attempting a modern digital production. An example of the importance of not losing the link between her voice and the instrument on which the song was written, while the melody and voice are given a firmer backing to stand on, can be found in Man from Mars. The original on Taming the Tiger from 1998 sinks into an elusive sound mass while the piano version found on YouTube reveals that the good music in there after all.

CACTUS TREE

Song to a Seagull ends with Cactus tree, where the theme of the text is freedom, something that is in direct opposition to that expected of female performers in the 1960 's who would at sit around waiting for the "right one" to appear, not rejecting one after the other the other in search of one's own freedom.

Joni Mitchell compares the heart of the main character of the text with a cactus, a picture she will later return to on the album Hejira, where her alter ego in Amelia checks in at the Cactus Tree Motel to shower off the road dust. One could say that the use of this word pair frames her first seven albums. These the most successful years before she seriously challenged her audience with Mingus.

Cactus Tree is written in third person, but it seems obvious that it is Mitchell's own longing for freedom of which she is singing. The introduction opens a meta-perspective for the album where a man takes her to his sailboat and presents her with beads from California, a thin rewriting of how she and David Crosby met in Florida.

The song is then a modern aria where the woman meets lover after as on a conveyor belt. After the sailor comes a mountaineer, one who works in offices and a third who writes letters full of calculations: Joe Boyd, Nick Drake's and Fairport Convention's producer, who tried to get Mitchell to sign a contract for Elektra. In the final verse's introduction, there is a man who has been injured in the war and sends his medals to her. This soldier is then followed by a knight, a fool, a drummer, a dreamer "and perhaps there are even more". Here one can assume that the joy of alliteration replaced the documentary: "A Jouster, a jester, a drummer, a dreamer..." The woman has abandoned them all for the reason is that they have asked her to stay forever while she has been busy with being free.

Joni Mitchell's image of the heart as a cactus, "full and hollow", is effective but the connection to Amelia goes even deeper than the actual pairing of the words. The title refers to Amelia Earhart who was the first female pilot to fly across the Atlantic. A pioneer engaged in women's emancipation, she retained both her maiden name and continued to fly after she had married. In the text, Mitchell does not only put herself into Earhart's story, she also becomes the subject as in "like me she had a dream to fly". But Amelia also contains other element of flight, escape and freedom, as in Icarus' vanity and Amelia Earhart's own death, lost somewhere while flying across the Pacific Ocean.

Musically, it's also about a kind of escape as Amelia wanders between two keys, creating a tonal independence as the music never takes ground and lands. Amelia is constantly in motion, all the time Independent.

The song was written on guitar, as was the entire album, the first since Song to a Seagull. The reason was that all the music came into being during three journeys where the guitar was the only instrument to which Joni Mitchell had access. And in the journey is also the key to the title: Hejira. Joni Mitchell was looking for a word that included escape while retaining dignity and found it in Arabic's words for emigration, most often referred to Muhammad's pilgrimage from Mecca to Medina 622.

The first trip was the Bob Dylan tour in the fall of 1975, Rolling Thunder Revue. The plan was for Joni Mitchell to participate in one concert, but she stayed and accompanied the tour throughout the last month. Meanwhile, she also developed a cocaine addiction that took several years to get rid of, and she herself described the fuel to Hejira being a combination of petrol and cocaine.

Trip number two was her own tour, the following year, after the album The Hissing Of Summer Lawns. This was the tour that got interrupted halfway due to the argument between Mitchell and John Guerin, her then-husband, who also played drums in the band. The reason was that she had begun a love affair with playwright and actor Sam Shepard, who she met during the Rolling Thunder Revue tour. It is Shepard who is the main protagonist of Coyote, the opening track on Hejira.

The third trip was by car from California to Maine, across the United States, together with two former lovers. The returned alone via Florida and the Gulf of Mexico, where she constantly made sure she stayed behind different trucks because she lacked a driving license and trusted the truckers' habit of always warning of police checks.

Afterwards, Joni Mitchell has said that while many of her songs could have been written by others, that only she could have written Hejira.

Song to a Seagull is no one's favorite Joni Mitchell album. It never occurs on any lists of 500 albums that changed the world, it is not on anyone's deserted island list and commercially it was a failure achieving on the Billboard album chart placing 189 at the highest. It is with good margin the worst of all her albums.

People have tried to put Joni Mitchell among folk musicians, singer-songwriters, jazz musicians and pop singers. And although she has been close to all of these, she has never really belonged to any of them. She has been an independent genre migrating, a stylistic misanthrope, impossible to place into any established description.

In a very early review, she was already compared with Schubert, probably because other comparative material was lacking. Because when it comes to making art of supposedly simple music, she - if we exclude Schubert - is quite unique. Today, there is hardly seen anything similar her wayward harmony, her melodic ingenuity, her associative flow in text craftsmanship and her skill in performing the music. There is also no living artist who can present eight consecutive albums of the same high quality.

And it started with Song to a Seagull.

---

Alldeles tveklöst är hon en av vår tids allra största musiker. Men ingen har någonsin riktigt fått grepp om Joni Mitchell – en i sanning fri konstnär som konsekvent vägrat bry sig om genregränser och gängse normer. ”En stilistisk missanpassling, omöjlig att placera in i något fack” skriver Olle Niklasson, som med utgångspunkt i sångerna på debutalbumet Song to a seagull vecklar ut en mångdimensionell karta över Joni Mitchells intrikata, fascinerande och briljanta universum.

När Joni Mitchells debut, Song to a seagull, släpptes i mars 1968 sågs hon inte bara som den mest begåvade kvinnliga låtskrivaren ur sin generation, hon hade också ett av de mest lukrativa förlagskontrakten tack vare andras inspelningar av hennes sånger. Judy Collins hade året innan spelat in sin version av Both sides now och inte bara fått en hit på Billboardlistan, hon belönades med en Grammy i kategorin Best folk perfomance och fick dessutom en guldskiva för försäljningsframgångarna.

Joni Mitchell har aldrig gjort någon hemlighet att hon tyckte illa om Collins, som hon kallade tillgjord och pretentiös, och hennes version av det som med tiden blivit en musikalisk ikon, men Judy Collins är i gott sällskap. De enda Joni Mitchell själv medgett att hon sett upp till är Pablo Picasso – hon ser sig själv framförallt som bildkonstnär – och Miles Davis. Annars är Leonard Cohen och Bob Dylan kanske de enda samtida hon betraktat som någorlunda jämlika. Textmässigt, vill säga. Några högre tankar om deras musikalitet har hon aldrig haft.

David Crosby beskrev en gång Joni Mitchell som ”modest as Mussolini” och man kan bli förlåten för att tro att det inte främst är för allitterationens skull han valde jämförelsen med den italienske fascistdiktatorn. Crosby var högst delaktig i att Joni Mitchell fick ett skivkontrakt och han producerade också Song to a seagull, en tjänst hon återgäldat med kommentarer som ”han förstörde min debut”, att albumet ”låter som om det var inspelat under en glaskupa” och att Crosby var ”hopplöst inkompetent” i studion.

Man kan ge henne rätt åtminstone på en punkt: Song to a seagull låter inte bra även om det inte är någon direkt katastrof. Utöver det saknar albumet också hennes största sånger, trots att flera var skrivna redan långt innan hon klev över tröskeln till Sunset Sound-studion. Sett till förutsättningarna kunde Song to a seagull med andra ord ha varit starkare, men det är en debut som lägger grunden till väldigt mycket i Joni Mitchells konstnärskap och de kommande tolv årens produktioner som i fråga om variation och kvalitet saknar motstycke i populärmusikhistorien.

Song to a seagull består av två delar: sida A är I came to the city och sida B är Out of the city and down to the seaside och man kan göra jämförelser med klassiska sångcykler som Franz Schuberts Winterreise eller Robert Schumanns Dichterliebe i fler än ett avseende. Hos alla tre följs en övergripande textmässig tematik av melodiska och harmoniska variationer utifrån berättelsen. Ett annat typiskt drag är intrikata ackompanjemang som ofta lever sitt eget liv och som kan vara både understödjande och fristående.

Sångcykeln som format hade sin storhetstid under tidigt 1800-tal och var som begrepp knappast populärkulturellt relevant 1968. Motsvarigheten blir istället konceptalbumet som i och för sig är minst lika mycket en produkt av LP-formatet som något annat. Första gången ordet dyker upp är i samband med The Beatles Sgt Pepper’s lonely hearts club band 1967 men konceptet där var snarare förpackningen, framförallt omslaget men också av musiken, inte den textmässiga eller musikaliska tematiken. Efteråt har också The Beach Boys Pet sounds kallats konceptalbum men där var konceptet Brian Wilsons banbrytande produktion, inte så mycket text eller musik. Rolling Stones och Small Faces gjorde båda försök 1967 med Their satanic majesty’s request respektive Ogden’s nut gone flake men sett till resultatet och med perspektiv har konceptet vilat på föga mer än svaga försäljningssiffror och mycket kostsamma skivomslag.

Tre andra album som släpptes 1968 representerar olika varianter av idén. The Who sell out hölls samman av påhittade reklamjinglar mellan låtarna; Frank Zappas Lumpy gravy, hans första soloalbum utan Mothers of Invention, innehöll två LP-sidor av obrutna flöden av musik och röster; och The Pretty Things S.F Sorrow som byggde på en fiktiv historia om Sebastian F. Sorrow. Ska man hårdra så var det emellertid först 1971 som ett stilistiskt konsekvent konceptalbum i populärmusikgenren nådde en publik med Serge Gainsbourgs Histoire du Melody Nelson. Gainsbourgs historia inleds med att en medelålders man råkar köra på tonårsflickan Melody Nelsons cykel med sin Rolls Royce vilket leder till att en kärlekshistoria inleds efter att han förfört sin Lolita-figur. Musikaliskt blandas stora körer och orkestrerade avsnitt med ett småstökigt funkrockkomp där det sammanhållande kittet framförallt är Herbie Flowers framträdande basspel och Serge Gainsbourgs röst.

Sett i det sammanhanget är Song to a seagull mer en sångsamling än ett konceptalbum. Det saknas heller inte tematiska kompromisser: sånger skulle kunna byta plats mellan The city… och Seaside…, starkare är inte bindningen till sammanhanget, men att nutida klassiker som Both sides now och The circle game utelämnats visar ändå på viljan att presentera en sammanhållen helhet till priset av ett kommersiellt svagare album.

Sedan finns det skäl att se Joni Mitchells Blue från 1971 som konceptuellt både starkare och mer djupgående även om albumet aldrig har presenterats som någon sångcykel. De tio sångerna skrevs under en paus från liveframträdanden och nådde, till skillnad från föregångarna, lyssnarna som en helhet först i och med albumreleasen. Texterna gör regelbundna referenser till titeln och till ordet blue, och den sparsamma instrumenteringen, gitarr, piano och dulcimer huvudsakligen, ger albumet en ljudmässig identitet tack vare en fin produktion. Sångerna skrevs dessutom efter en brytning i en relation vilket kan göra Blue till populärmusikens första skilsmässoalbum. Många artister skulle följa efter.

Both sides now från 2000 är ett annat Joni Mitchell-album som bygger på ett koncept som bärande idé, och här är det dessutom uttalat. Albumet innehåller tio standardlåtar kompletterat med två av Joni Mitchells egna, A case of you från Blue, och Both sides now från Clouds. Stora orkesterarrangemang bär fram Joni Mitchells röst i texter som beskriver en relationsresa, från tidig flirt och stadier av optimistiska förhoppningar till förtvivlan och slutlig acceptans inför situationen där utsikten att hela cykeln kommer att upprepas igen blir ett resignerat konstaterande.

Rent tematiskt kan man där också gå 170 år tillbaka i tiden och återknyta till en annan klassisk sångcykel, Robert Schumanns Frauenliebe und –leben, som handlar om en ung kvinnas resa, från förälskelse, moderslycka och sorgen efter den älskades död.

I had a king

Trots att det var hennes debut innebar Song to a seagull inte så mycket en start som en genomresa för Joni Mitchell. Från hippies och Keats romantiskt sensuella bildspråk till Dylan, Cohen och en verklighet här och nu. Båda sidorna är representerade, dels i sångerna men också genom den tematiska uppdelningen på skivsidorna.

I scenografin till I had a king, som öppnar första sidan, avverkas båda bilderna i de första raderna: medeltida kungar och slott maskerar en modern nedsmutsad stadsdel där hyreslägenheten är spelplanen för hennes skilsmässa från förste maken Chuck Mitchell.

I had a king in a tenement castle
Lately he’s taken to painting the pastel walls brown
He’s taken the curtains down
He’s swept with the broom of contempt
And the rooms have an empty ring
He’s cleaned with the tears of an actor
Who fears for the laughter’s sting

Rimflätningen är intrikat, särskilt i verserna, och trots att sången bara har två byggelement, röst och gitarr, har Joni Mitchell vävt samman dem för mesta möjliga dramaturgiska effekt. Hon spelar ett åttondelsarpeggio på de tre översta strängarna samtidigt med tre toner i basen som rytmiskt hakar i sången under ”a tenement” och ”to painting”. Mönstret bryts vid ”brown” där hon sätter ner foten och markerar kraftigt på gitarren. Efter det tonar hon ner gitarrspelet för att låta rösten ta över och sedan släpper hon gitarrens underordnade roll i refrängen där hon spelar en fristående ackordstämma i en motrörelse till sångmelodin på de tre översta strängarna.

”När jag spelar gitarr hör jag en orkester”, har hon en gång förklarat. ”De tre översta strängarna är min blåssektion och de tre lägsta är viola, cello och kontrabas, men en bas som är mer antydd än fast rotad”.

Man kan höra hennes blåssektion också i andra sånger på albumet som Sisotowbell lane och The Dawntreader, där gitarren precis som på I had a king vandrar mellan olika roller.

Det här sättet att skriva, mycket precist och koordinerat, bitvis nästan genomkomponerat, övergav Joni Mitchell sedan gradvis, och från och med For the roses, hennes fjärde album. Där började hon släppa in fler instrument, ofta spelade av jazzmusiker som gav henne en mer formbar bakgrund med större valfrihet i frasering och sångsätt, och det kom också att påverka hennes sätt att skriva både texter och musik under resten av karriären.

Michael from mountains

Michael from mountains, en romantisk historia med verklighetsbakgrund som skrevs 1966, är också öppningsspåret på Judy Collins album Wildflowers, som på andra sidans spår 1 dessutom har Both sides now. Två Joni Mitchell-kompositioner som inte bara satte tonen för albumet, de gav också Judy Collins hennes största framgång som artist. Men Collins var långtifrån ensam. Tom Rush hade spelat in The urge for going redan 1966 och han kompletterade sedan med Tin angel och The circle game, vilket också blev titeln på det album han släppte 1967. Samma år spelade Ian and Sylvia, The Woodstock Singers och Buffy St Marie in var sina versioner av The circle game, Tigger Outlaw gjorde Songs to aging children come, countryartisten George Hamilton IV släppte The urge for going och Dave van Ronk spelade in Chelsea morning till albumet Dave van Ronk and the Hudson dusters där han också gjorde sin version av Both sides now som han valde att kalla Clouds.

Samma år Song to a seagull släpptes hade fjorton av hennes sånger spelats in av andra artister – bara två fanns med på hennes eget album – och utöver dessa hade hon skrivit ytterligare sex som hon själv skulle spela in till sina kommande tre album.

Sett till materialet en produktion som de flesta skulle vara tacksamma över att ha åstadkommit under en hel karriär. Joni Mitchell skrev sångerna under en period på två år medan hon åkte runt och spelade på småklubbar.

Both sides now är inspelad i flest versioner, 1292 enligt jonimitchell.com, och av artister som Willie Nelson, Håkan Hellström, Herbie Hancock, Hole, Frank Sinatra och Leonard ”Mr Spock” Nemoy. Förutom en hel del bisarra instrumentala tolkningar i kategorin lättlyssnat avsedda för olika geografiska marknader hör Viola Wills discoversion till de mer udda.

A case of you, Big yellow taxi och River har också spelats in hundratals gånger, den senares bjällerklangtema dyker inte sällan upp i nyinspelningar runt jul vilket är smått bisarrt med tanke på den ensidigt deprimerande bilden av kalifornisk jul som texten målar upp.

Först med att sampla Joni Mitchell var Prince – ett fan – med Help me som man kan höra i Ballad of Dorothy Parker på Sign ’O the times, men mest känd är utan tvivel Got ’til it’s gone med Janet Jackson feat Q-Tip, som samplat Big yellow taxi. Gemensamt för de flesta är att de kommer från hennes 70-talsproduktion, framförallt Blue och Ladies of the canyon. Joni Mitchell var för övrigt själv en sorts samplingspionjär när hon lät den franska fältinspelningen Musique du Burundi utgöra basen för hennes The jungle line 1975.

Det är heller ingen överraskning att de album som producerat minst antal covers och släppt ifrån sig minst antal samplingar är tre sena album.

Night in the city

Det finns en på varje LP: Chelsea morning, Big yellow taxi, Carey, You turn me on I’m a radio, Help me, In France they kiss on main street, Raised on robbery. Sånger i durtonarter, bagateller i snabba tempon i de flesta fall. Det vill säga det mesta av det Joni Mitchell egentligen inte representerar, däremot en anledning för skivbolagen att släppa en singel. Help me nådde i alla fall en sjunde plats på Billboardlistan medan Free man in Paris, Big yellow taxi och You turn me on I’m a radio inte klättrade högre än till platserna 22, 24 och 25.

Någon singelartist blev Joni Mitchell med andra ord aldrig. Andra har däremot haft stora framgångar med sina versioner av hennes sånger, vilket en gång fick John Lennon att ge henne rådet: ”Oh, put some fiddles on it – you want a hit don’t you? Why do you let other people have your hits for you?”.

På Song to a seagull är det Night in the city som står för popkvoten. En treackordslåt i G dur som går runt på en åttataktersperiod med en symmetrisk vers-refräng uppbyggnad. Ett undantag inte bara genom att den är arrangerad för mer än röst och gitarr, Stephen Stills gästar på bas, utan också för att Joni Mitchell här spelar piano.

Som barn hade hon tagit pianolektioner efter att ha hört musik av Sergej Rachmaninov men slutat eftersom lärarinnan rappade henne på knogarna när hon spelade fel. Det finns heller ingenting i hennes insats här som antyder att Joni Mitchell skulle komma att bli en alldeles lysande pianist, men pianot är å andra sidan så lågt mixat att de flesta lyssnare förmodligen aldrig lagt märke till det.

Pianot kommer tillbaka på Ladies of the canyon där inte mindre än sex av sångerna är skrivna på och domineras av hennes pianospel. Fortfarande outvecklat jämfört med hennes gitarrspel men hon har ändå en egen omisskännlig stil med ett stadigt rullande kvint-oktav spel i vänsterhanden och ett rytmiskt fristående ackordspel högerhanden i klanger som håller sig ganska nära de hon spelar på gitarr. Ändå kunde hon dra mycket känsla ur en teknisk begränsning, som i Woodstock, där den mer kända Crosby, Stills and Nash-versionen är en rätt ytlig hyllning till en rockfestival, medan Joni Mitchells original spelat på ett Wurlitzer-piano blir till en sorgesång över en generation.

Utvecklingen går sedan snabbt. På My old man (Blue) spelar hon intrikata motstämmor till sången och Judgement of the moon and stars på For the roses har en nästan genomkomponerad uppbyggnad. Samarbetet med jazzmusiker blommar sedan ut på Court and spark och The hissing of summer lawns där hon låter pianot ligga till grund för långa instrumentala partier som arrangeras för större blås- eller stråksektioner. På Down to you (Court and spark) till exempel har Tom Scott arrat för stråkar, bleckblås, fagott, oboe, klarinett och harpa.

Som högst siktade Joni Mitchell i Paprika plains på Don Juan’s reckless daughter som tar upp en hel skivsida på dubbelalbumet. Stycket började i en serie pianoimprovisationer som redigerades ner till en tresatsig svit där den första är genomkomponerad men med vissa återkommande passager och en text med motiv från den hennes egen barndom: den kanadensiska prärien med dess urinvånare, deras alkoholism och hopplösa sociala situation. Mittsektionen är ett långt drömlikt instrumentalparti där hennes pianoimprovisationer orkestrerats av Mike Gibbs i den amerikanske nittonhundratalstonsättaren Aaron Coplands anda. I sista tredjedelen återkommer sången helt kort för att sedan glida över i ett nytt instrumentalparti, den här gången spelat av Wayne Shorter, sopransax, Jaco Pastorius, bas och John Guerin på trummor.

Mer ambitiöst, eller dissonant för den delen, skulle det aldrig bli.

Marcie

Att Joni Mitchell lärde sig spela gitarr med hjälp av The folksinger’s guitar guide, en instruktionsskiva inspelad av folksångaren Pete Seeger, känns med tanke på debutens avancerade harmonik helt absurd.

”Jag var folksångare i kanske två år och det var långt före jag spelade in en skiva”, har hon senare förklarat. Att Joni Mitchell ändå stoppades in i folksångarfacket kan bara bero på två saker: att hon sjöng och kompade sig själv på gitarr och att folk helt enkelt inte orkade eller hade kunskap nog att ta till sig musiken bortom den bilden.

Det finns nämligen inte ett spår av enkel folkmusikharmonik på Song to a seagull. Motsvarigheten finns snarare hos Bill Evans tidiga 60-tals jazz eller i paletten hos impressionisttonsättarna Ravel och Debussy och typiskt är att hon mer utgår från klangfärgen än funktionen hos ackorden.

När Joni Mitchell började skriva egna sånger betraktade hon folk- och popmusik som helt uttömda på möjligheter. Sin egen harmonik har hon beskrivit som oförutsägbar och hon liknar ackorden hon använder vid frågeställningar: de följer sällan på förhand bestämda mönster utan öppnar istället upp nya vägar.

Marcie är ett bra exempel. Förutsatt att G-dur är grundtonarten – aldrig givet hos Joni Mitchell – hör varken det första eller andra ackordet, Bb respektive A, hemma i tonarten och halvtonssteget mellan de båda sätter omedelbart en lite avig ton. B-delen, där hon blandar dur, lydisk och eolisk modalitet är också en utmaning inte minst som hon accentuerar durklangerna genom att börja varje sångfras på ackordens ters: ”So she’ll wash her flower curtains/Hang them in the wind to dry/Dust her tables with his shirt and/Wave another day goodbye”. Den stegvis fallande linjen understryker effektivt textens melankoli och lämnar trots sin riktning en känsla av tillståndslik oförutsägbarhet efter sig.

Att bygga musik på halvtonssteg, kromatik, var mycket länge reserverat för konstmusik och jazz men även där faktiskt sällsynt. Basstämmans första sex toner i Didos klagan av Purcell och den inledande sångfrasen till den berömda Habanera-arian i Bizets Carmen – L’a–mour est un oi-seau re–bel–le que nul ne peut ap–pri–voi–ser – är förmodligen de mest kända exemplen vid sidan av Richard Wagners ouvertyr till Tristan och Isolde, men generellt kunde man under lång tid räkna kromatiken till effekterna snarare än standardverktygen för en tonsättare. Att Song to a seagull innehåller tre sånger som till stora delar bygger på kromatik, Marcie, The pirate of Penance och Michael from mountains, och ändå fortfarande räknas till populärmusiken är exceptionellt.

Sett till hela albumet finns inte en enda sång byggd på traditionell västerländsk dur-moll harmonik. Förutom de tre nu nämnda är de övriga sångerna antingen polymodala, det vill säga flera modala tonarter i samma, eller mixolydiska. Det sista mer ordinärt inom pop och rock-musik och en tonalitet hon kom att återvända till i några av sina mest älskade sånger.

Längre in i karriären blev harmoniken mer förutsägbar mycket på grund av att hon oftare skrev på piano. Det blir tydligt de gånger hon återgår till att skriva på gitarr där hennes udda stämningar automatiskt skapar en harmonik utanför standardmallen, som exempelvis Amelia och Black crow på Hejira eller titelspåret på Turbulent indigo.

Nathan La Franeer

Trots att texten börjar med att Joni Mitchell hyr en vagn istället för att säga att hon tar en taxi och att hon sjunger silver istället för pengar är texten till Nathan La Franeer befriad från mycket av det romantiska bildspråket på Song to a seagull. Här finns backspeglar, gäng, stripteaseshower, kläder av plast, lapplisor, fredsmarscher och en funktionshindrad åldring som säljer stålmannenballonger. Joni Mitchell bygger för första gången en text på iakttagelser ur vardagslivet.

Att historien med den namngivne taxichauffören är placerad sist på city-sidan är säkert ingen slump eftersom den så tydligt pekar mot andra sidans havstema. Joni Mitchell flyr här staden med sin billiga kromglans, sina plastblommor och sina smutsiga träd.

Miljöengagemanget har följt henne genom karriären, mest bekant genom Big yellow taxi där hon bland annat tar upp användningen av DDT som var tillåtet i USA fram till 1972.

Joni Mitchell var också en av de första artisterna som aktivt stödde Greenpeace, där hon från och med 1970 bidrog med pengar men minst lika mycket genom att uppträda på insamlingsgalor och uppmana andra artister att göra samma sak.

Engagemanget blir med tiden också tydligare uttryckt i hennes texter. I Banquet på For the roses kopplar hon miljöförstöring till kapitalism och ett steg till tar hon i Chinese café på Wild things run fast där situationen för Amerikas urinvånare blir en del i samma oheliga kretslopp:

Uranium money/Is booming in the old home town now/It’s putting up sleek concrete/Tearing the old landmarks down now/Paving over brave little parks/Ripping off Indian land again/How long – how long/Shortsighted businessmen/Ah, nothing lasts for long…

Även om man har synpunkter på hennes 80-talsproduktioner där illa valda försök med modern studioteknik och sidoblickar åt musikaliska trender ofta ställt andra kvaliteter åt sidan så måste man ändå hylla henne för att hon rakryggat marscherade mot strömmen i en värld där ytan räknades mest. Inte många mainstreamartister var så uttalade i sin civilisationskritik som Joni Mitchell:

Enter the multitudes/In Exxon blue/In radiation rose/Ecstasy/Now you tell me/Who you’re gonna get to do the dirty work/When all the slaves are free? Citatet är från Passion play på Night ride home.

Signifikant är också att det var hennes ursinne över kriget i Irak och miljöförstöringen som efter ett uppehåll på fick henne att börja göra musik igen med Shine 2007.

Sisotowbell lane

Väldigt lite i Joni Mitchells bakgrund talade för att hon skulle bli en hyllad textförfattare och en djupt originell kompositör. Pappan var en flyglöjtnant som började arbeta för en grönsaksgrossist, mamman var lärarinna och själv var hon i unga år mest intresserad av att dansa och har beskrivit sig själv som helt ointresserad av litteratur. Det finns emellertid en rent fysisk nyckel till varför hennes musik låter som den gör.

Som nioåring insjuknade Joni Mitchell i polio vilket ledde till en muskelförsvagning och hon fick bland annat försämrad gripförmåga i vänsterhanden.

Hennes första stränginstrument var en barytonukulele, ett fyrsträngat instrument – för övrigt det enda hon hade råd med – som hon kunde hantera utan större besvär. En gitarr ställer andra fysiska krav, och för den som tycker att de enklaste ackorden är banala och har andra och större visioner för sitt musikskapande ger en polioskadad vänsterhand en dålig plattform.

Den som öppnade dörren till en annan värld än de slitna visackordens var folksångaren Eric Andersen som visade Joni Mitchell öppen G-stämning. Från början en banjostämning som sögs upp av många countrybluesgitarrister som använde den för slidespel men också utgångspunkten för många av Keith Richards låtar.

Med utgångspunkt i den öppna G:et började hon experimentera med egna stämningar som utgick från hennes eget känsloläge, inte något etablerat system, och kunde som musikteoretiskt illitterat skapa helt egna regler som dessutom tillät enklare grepp som bättre passade hennes fysiska handikapp. Känslomässiga diagram har hon kallat sina olika gitarrstämningar.

En gitarr är normalt stämd E A D G H E. Man kan jämföra det med en schweizisk armékniv. Mångsidig men begränsad. Det ger förutsättningar för att spela många olika typer av musik men saknar en egen tydlig identitet. En öppen stämning är i sitt grundläge ett eget ackord och spelas i regel med många lösa strängar vilket ger en större och mer komplex klang som i sin tur kan generera nya originella idéer. I en intervju jämför Joni Mitchell med att måla med komplementfärger. Det kan vara en vacker dag, ett durackord, men samtidigt lever vi under hotet av ett atomkrig vilket adderar en dissonans till det första ackordet, och det är den komplexiteten som får henne att stämma gitarren i ackord som nästan alltid innehåller en eller flera toner som bidrar med fler frågor än påståenden.

Sisotowbell lane bygger på en stämning som kan beskrivas som ett Cadd11. Egentligen är det två ackord samtidigt, ett C och ett G7, eller ett C och ett D-moll, eller… Och det är precis här det tolkningsbara kommer in. Varken eller, inte här och inte där, eller som ett avsnitt i texten: ”We always do, yes sometimes we do” – Vi gör det hela tiden, ja vi gör det ibland.

Sången bygger på tre grundackord, C, Am och G, men tack vare att varje ackord också har med sig två, tre eller fyra lösa strängar i släptåg vidgas klangen och undviker att låsas in i en tonalitet eller definitiv ackordklang, oftast balanserarande på en modalitet mer än tydligt dur eller moll.

Av Joni Mitchells bortåt sextiotalet olika gitarrstämningar använder hon sex på Song to a seagull: öppet G i Nathan La Franeer och Marcie, öppet D i The pirate of Penance, Night in the city, The dawntreader och Cactus tree, en ovanlig F-stämning i Michael from mountains, och i övrigt varianter på D- och C-stämningar.

I I had a king är gitarren stämd D A D E A D, vilket har gett upphov till benämningen Freudiansk stämning eftersom den både innehåller orden pappa och död, DAD och DEAD.

The Dawntreader

The Dawn treader är det skepp på vilket Edmund, Lucy och kusin Eustace seglar ut på haven bortom De ensliga öarna för att hjälpa kung Caspian hitta sju försvunna riddare i C S Lewis femte bok om Narnia.

Även om Joni Mitchell absolut inte identifierade sig med den uppmålade bilden av henne som hippiegudinna – tvärtom förnekade hon den kategoriskt – så hindrade det henne i alla fall inte från att citera C S Lewis, och i The dawntreader blandar hon allitteration med inrim i scenerier som för tankarna till en prerafaelitisk målning.

”Peridots and periwinkle blue medallions/Gilded galleons spilled across the ocean floor” börjar första versen.

Man kan jämföra med Blue där hon använder samma teknik fast med en helt annan botten: ”Acid booze and ass/Needles guns and grass/Lots of laugh”. I texten till The Dawntreader finns även en annan detalj som löper som en röd tråd genom Joni Mitchells hela produktion, som allra tydligast på Blue, och det är sista versens ”And the dream of a baby”.

1964 gick Joni Mitchell, då Joan Anderson, på konstskola i Calgary. Hon var den sista oskulden i klassen och beslöt sig för att göra något åt saken och blev gravid direkt. Fadern, Brad MacMath, som inte var inte mycket mer än en god vän, hade inte för avsikt att figurera i fler kapitel i historien, och som ensamstående mor födde Joan Anderson 19 februari 1965 en flicka som fick namnet Kelly Dale Anderson. Joan Anderson hade inga möjligheter att försörja sig själv och ett litet barn – hon hade inte ens råd med avgiften till kanadensiska musikerförbundet och fick därför hålla tillgodo med att spela för växelpengar på småklubbar – så hon lämnade först Kelly Ann till en fosterfamilj, för att sedan, när inga andra alternativ var möjliga, adoptera bort dottern. Joni Mitchell fyllde i adoptionspapperen utan att ange föräldrarnas namn men smög in ett par ledtrådar som kanske skulle göra det möjligt för flickan att en dag hitta henne: att hon var född och uppvuxen i Saskatchewan och att hon haft polio som barn. Adoptionsmyndigheten noterade: Modern avflyttad från Kanada till USA för att arbeta som folksångerska.

I Little green på Blue sjunger hon: Child, with the child, pretending/Weary of lies you are sending home/So you sign all the papers in a family name/You’re sad and you’re sorry but you’re not ashamed/Little green, have a happy ending.

Att Joni Mitchell hade en dotter var en väl bevarad hemlighet under trettiotre år men precis som hon gjorde på adoptionsmyndigheten petade hon in små ledtrådar i sina texter. Det började redan under graviditeten med Day after day, som aldrig spelats in på skiva, där hon beskriver hur klockan tickar. So this must be my fate/To sit and weep and wait/And pray my darlin’ comes before too late. Hon kommenterar i Banquet på For the roses: Some watch their kids grow up, och hon gör det i Chinese café på Wild things run fast: My child’s a stranger/I bore her but I could not raise her. I Little green handlar inte bara hela sången om Kelly Ann, själva titeln blir också en ledtråd där Kelly är namnet på en mörkgrön färgnyans, Kelly green, PMS 3425 på Pantones färgskala.

1996 återförenades de. Kilauren Gibb hade läst om Joni Mitchells sökande efter sin dotter på jonimitchell.com när hon letade efter uppgifter om sina egna rötter och den vägen förstått hur allt hängde ihop.

1996 hade Joni Mitchell skrivit musik och texter i 30 år och hyllats som en av de absolut största låtskrivarna i sin generation men i samma ögonblick som hon träffade dottern tappade hon intresset för allt det som hade varit hennes liv och karriär. Hon såg att dotterns födelse och hennes oförmåga att ta hand om henne helt sammanföll med hennes egen vilja att börja uttrycka sig genom text och musik.

I en intervju för National Public Radio 2004 förklarade hon:

”Jag skrev sånger från det att jag förlorade min dotter till det att hon kom tillbaka. Sedan jag återfått min familj skriver jag inte längre. Jag bara slutade, och vad det än var som fick mig att börja skriva så fanns det inte kvar längre.”

The pirate of Penance

The pirate of Penance – titeln anspelar på Gilbert and Sullivans 1800-talsoperett The Pirates of Penzance – är en historia där två kvinnor kopplas samman genom en gemensam älskares död. Penance Crane är den goda protagonisten, inte minst markerat genom namnet, penance = botgörelse, och the dancer, danserskan, är den onda. Att sången rent textmässigt passar in på andra sidans havstema med piraten som ankrar upp på redden en onsdag känns logisk även om själva historien är allt annat än. Ett mord har begåtts men vem är egentligen mördad och vem är mördaren? Sången slutar i en sorts upprepad call and response där Penance Crane sjunger ”Go ask the dancer, she knows the answer” och danserskan upprepar ”I don’t know”.

Att anta andra personers röster i en dialog med sin egen huvudstämma har Joni Mitchell också senare återkommit till. Hon är den antagonistiska kören i replikskiftena med evangelisten i The sire of sorrow (Job’s sad song) på Turbulent indigo, och samma sak fast ordlöst i Slouching towards Bethelehem på Night ride home. Joni Mitchell har heller inte varit främmande för att använda rösten i många olika roller. Som ”The upstairs choir” bygger hon stora körackord i Rainy night house på Ladies of the canyon, hon gör sig till del av ambitiösa instrumentalarrangemang på Car on a hill (Court and spark) och Let the wind carry me, (For the roses), och hon använder gärna också rösten för att placera musiken i en viss tid, på en viss plats eller i en viss situation. I Raised on robbery (Court and spark) genom en klockren Andrews sister-pastisch, som en trestämmig reklamjingel i konsumtionskritiska Reocurring dream på Night ride home eller medvetet oinsmickrande i Ethiopia på Dog eat dog. Den senare kritiserad vid något tillfälle för att sången var för ful. ”Man kan inte sjunga parallella sekunder. Det är inte snyggt.” Varpå Joni Mitchell svarade: ”Tror du på fullt allvar att dessa etiopiska kvinnor med sina intorkade mjölkkörtlar och kadaverlika spädbarn i famnen skulle brista ut i durtreklanger?”.

Som de flesta andra sånger på debuten är The pirate of Penance också ett exempel på Joni Mitchells imponerande vokala register. Som mest tre oktaver men oftast oktav plus kvint, och vid den här tiden i ett ganska högt sopranläge, som hon själv i efterhand karaktäriserat som lite gnälligt.

”Jag var egentligen aldrig någon sopran, jag är naturligt en alt eller mezzo. Att jag sjöng i så höga lägen från början berodde på att jag imiterade folksångerskor och de var alla sopraner.”

Rösten som karaktärsskapare hade ännu inte förfinats 1968 men här finns ändå en viss bredd. I had a king är högtidlig i klassisk vistradition, i The dawntreader är rösten monoton och romantiskt hemlighetsfull, i Marcie beskrivande och distanserad, i Nathan La Franeer engagerad och i The pirate of Penance sjunger hon med en röst som är överspänt dramatisk.

På Ladies of the canyon, album nummer tre, har Joni Mitchell börjat utnyttja rösten mer medvetet och klangen har mognat, även om hon fortfarande kan låta väldigt flickig som i Morning morgantown.

På uppföljaren For the roses finns nytt djup och också en värme i klangen som inte varit där tidigare – man hör det inte minst på Woman of the heart and mind. Joni Mitchell ska här också fylla trettio så åldern kanske börjar spela in, men tre-fyra paket cigaretter om dagen går knappast heller obemärkt förbi. På Hejira från 1976 har hon fortfarande kvar sin höga sopran, även om den börjar låta lite pressad vid de få tillfällen hon utnyttjar den.

Under 1980-talet tappar Joni Mitchell sedan höjden gradvis. Inför turnén 1982 fick man transponera många av hennes äldre sånger till lägre tonarter, och 1988 sjunger hon My secret place unisont med Peter Gabriel, båda i en sorts raspigt altläge. Å andra sidan hade hon aldrig kunnat göra 80-talets mer politiskt och socialt kommenterande texter med sin unga sopranröst.

När Joni Mitchell återvände till Both sides now och A case of you i Vincent Mendozas orkesterarrangemang på Both sides now, hade båda transponerats rätt rejält för att hon överhuvud skulle kunna ta sig igenom melodierna, nu med en röst märkt av ålder och nikotin. Av de ekvilibristiska röstlöpningarna i originalets A case of you återstod ingenting, men å andra sidan hade hon, 33 år efter att sången skrevs, uppnått en mer passande ålder för texten till Both sides now, så för att citera sista versen: ”Well something’s lost but something’s gained”.

Song to a seagull

I augusti 1967 befanns sig David Crosby karriärmässigt mellan The Byrds och supertrion Crosby, Stills and Nash. Rent geografiskt var han på sin segelbåt The Mayan i The Coconut Grove, Florida, där han hörde Joni Mitchell spela på en klubb. Han blev kär i henne och hennes musik och så småningom också delaktig i att hon skrev kontrakt med skivbolaget Reprise. I samband med detta föreslog han också sig själv som producent och på skivbolaget trodde man att det skulle garantera att en av folkrockens uppfinnare skulle ge Joni Mitchells debut ett sound liknande det The Byrds hade. 1968 hade tåget nämligen gått för ensamma röster som kompade sig själva på gitarr. Folksångare och trubadurer var helt passé och singer-songwritern ännu inte uppfunnen.

Crosbys plan var emellertid den rakt motsatta. Han insåg att den unika kombinationen av Joni Mitchells sånger, hennes röst och gitarrspel, skulle gå förlorad i en popproduktion och enda sättet att producera henne var att inte producera henne alls utan tvärtom låta rösten och gitarren stå för sig själva.

Det finns en filmad CBC-inspelning på Youtube av The dawtreader från 1967 som bekräftar varje farhåga David Crosby kan ha haft. Arrangören har helt missat att ta vara på Joni Mitchells unika harmonik och tyvärr också släppt lös en entusiastisk flöjtist som gör processen kort med det stråkarna inte lyckats fördärva.

Problemet var att David Crosby var nybörjare när det gällde produktion och teknik.

En av Crosbys idéer var att spela in sångens resonans i strängarna på studions flygel men han använde för många mikrofoner och placerade dem så illa att de spelade in lika mycket brus som sång, och när man försökte tvätta bort bruset försvann viktiga delar av diskantregistret. Ingen var heller hjälp av en budget på mycket blygsamma 2 500 dollar så när det visade sig att tryckeriet hade gjort ett misstag och skurit bort halva g:et och l:et i titeln, Song to a seagull, bildat av en tecknad fågelflock, valde man att döpa om albumet till Joni Mitchell istället för att göra om tryckningen.

När uppföljaren Clouds skulle spelas in gav skivbolaget produktionen till Paul Rothchild, som arbetat med The Doors och Janis Joplin, men det skar sig direkt mellan honom och Joni Mitchell, och när Rothchild tog semester passade hon och teknikern Henry Lewy att göra färdigt skivan på egen hand. Henry Lewy var sedan delaktig i alla Joni Mitchells produktioner fram till och med 1982 antingen som medproducent eller tekniker och senare också i mindre roller fram till 1991.

Trots Henry Lewys och Joni Mitchells gedigna samarbete dras hennes produktioner från 1980 och framåt generellt ner av en överlastad såsighet i ljudbilden och det mesta är effektlagt med väldigt långa utklingningar. Att hennes melodier samtidigt tenderade att bli allt mer meandrande gör följaktligen bara ont värre. Det hon hade behövt hade varit tydligare harmonikskiften och klarare underliggande klangstruktur. Det finns undantag på Night ride home och bitvis utmärkta Turbulent indigo däremot är Dog eat dog ett album som totalhavererade i ett försök att gör en modern digital produktion.

Ett exempel på vikten av att inte tappa bort kopplingen mellan instrumentet sången skrevs på och hennes röst samtidigt som melodin och rösten ges ett fastare underlag att stå på finns i Man from mars. Originalet på Taming the tiger från 1998 sjunker in i en svårfångad ljudsmet medan pianoversionen som finns Youtube faktiskt avslöjar att det finns bra musik därinne trots allt.

Cactus tree

Song to a seagull avslutas med Cactus tree, och temat för texten är frihet, något som står i direkt opposition till det förväntade hos kvinnliga artister på 60-talet som helst skulle sitta och vänta på att den rätte skulle dyka upp, inte avverka den ene efter den andre i jakt på sin egen frihet. Joni Mitchell liknar hjärtat hos textens huvudperson vid en kaktus, en bild hon senare ska återvända till på albumet Hejira, där hennes alter ego i Amelia checkar in på The Cactus Tree Motel för att duscha av sig vägdammet. Man kan säga att ordparet ramar in hennes första sju album. De mest framgångsrika åren innan hon på allvar utmanade sin publik med Mingus.

Cactus tree är skriven i tredje person men det känns uppenbart att det är Joni Mitchells egen frihetslängtan hon berättar om. Inledningen öppnar ett metaperspektiv för albumet där en man tar henne till sin segelbåt och överöser henne med pärlor från Kalifornien, vilket är en tunn omskrivning av hur hon och David Crosby träffades i Florida.

Sången är sedan en modern katalogaria där kvinnan avverkar älskare på löpande band. Efter seglaren kommer en bergsbestigare, en som arbetar på kontor och en tredje som skriver brev fulla av beräkningar – Joe Boyd, Nick Drakes och Fairport Conventions producent, som försökte få Mitchell att skriva på ett kontrakt för Elektra. I sista versens inledning är det en man som skadats i kriget och skickar sina medaljer till henne och denne soldat följs sedan av en riddare, en narr, en trumslagare, en drömmare ”och kanske finns det ännu fler”. Här får man anta att alliterationsglädjen ersatt det dokumentära: a jouster, a jester, a drummer, a dreamer…

Kvinnan har övergett dem alla och anledningen är att de har bett henne stanna för evigt medan hon har haft fullt upp med sin frihet.

Joni Mitchells bild av hjärtat som en kaktus, ”full and hollow”, är effektiv men kopplingen till Amelia går djupare än själva ordparet. Titeln syftar på Amelia Earheart som var den första kvinnliga piloten att flyga över Atlanten. En pionjär engagerad i kvinnors frigörelse – hon behöll både sitt flicknamn och fortsatte flyga efter att hon hade gift sig – och i texten installerar sig Joni Mitchell inte bara själv i hennes historia, hon gör sig också till subjektet i ”Som jag hade hon en dröm om att flyga”. Men Amelia rymmer också andra aspekter av flyg, flykt och frihet, som Ikaros fåfänga och Amelia Earhearts egen död, försvunnen någonstans över Stilla Havet under en flygning.

Musikaliskt handlar det också om ett slags flykt där Amelia vandrar mellan två tonarter vilket skapar ett tonalt oberoende i och med att musiken aldrig tar mark och landar. Amelia är ständigt i rörelse, hela tiden oberoende.

Sången skrevs, liksom hela albumet, på gitarr – det första sedan Song to a seagull – och anledningen var att all musik kom till under tre resor där gitarren var det enda instrument Joni Mitchell hade tillgång till, och i resan finns också nyckeln till titeln: Hejira. Joni Mitchell letade efter ett ord som innefattade flykt med bibehållen värdighet och hittade det i arabiskans ord för utvandring, oftast refererat till Muhammeds pilgrimsresa från Mecka till Medina 622.

Den första resan var Bob Dylan-turnén Rolling thunder revue, hösten 1975. Planen var att Joni Mitchell skulle medverka på en konsert men hon stannade och följde med turnésällskapet under hela den sista månaden. Under tiden utvecklade hon också ett kokainberoende som tog henne flera år att göra sig av med, och hon har själv beskrivit det som att bränslet till Hejira var en kombination av bensin och kokain.

Resa nummer två var hennes egen turné efter albumet The hissing of summer lawns året efter. En turné som fick avbrytas halvvägs på grund av bråk mellan Mitchell och John Guerin, hennes dåvarande man som också spelade trummor i bandet. Anledningen var att hon hade inlett en kärleksaffär med dramatikern och skådespelaren Sam Shepard som hon träffat under Rolling thunder revue-turnén. Det är för övrigt Shepard som är huvudperson i Coyote, öppningsspåret på Hejira

Den tredje resan gick sedan med bil från Kalifornien till Maine, tvärs över hela USA, tillsammans med två före detta älskare. Återresan gjorde hon ensam via Florida och Mexikanska golfen, där hon hela tiden såg till att hålla sig bakom olika lastbilar eftersom hon saknade körkort och litade på lastbilschaufförernas vana att alltid varna för poliskontroller.

Efteråt har Joni Mitchell sagt att många av hennes sånger kunde ha skrivits av andra men att Hejira bara kunde ha skrivits av henne själv.

Song to a seagull är ingens Joni Mitchell-favorit. Den förekommer aldrig på några listor över 500 album som förändrade världen, den är inte med på någons öde ö-lista och kommersiellt sett var den ett misslyckande – som högst plats 189 på Billboards albumlista, med marginal sämst av samtliga hennes album.

Man har försökt sortera in Joni Mitchell bland folkmusiker, singer-songwriters, jazzmusiker och popsångare och även om hon har varit nära alla har hon aldrig tillhört någon. En egensinnig genremigrant och en stilistisk missanpassling, omöjlig att placera in i något fack.

Redan i en mycket tidig recension jämfördes hon med Schubert, förmodligen för att annat jämförelsematerial saknades, för när det handlar om att göra konst av förment enkel musik är hon – om vi undantar Schubert… – helt unik. Det finns idag knappast något liknande sett till hennes egensinniga harmonik, hennes melodiska uppfinningsrikedom, hennes associativa flöde i texthantverket och hennes skicklighet i att framföra musiken.

Det finns heller ingen nu levande artist som kan visa upp åtta album i följd med samma höga kvalitet.

Och det började med Song to a seagull.

•••Bio

Joni Mitchell föddes som Joan Roberta Anderson 1943 i Fort Macleod, Alberta, Kanada. Pappans anställning vid flygvapnet gjorde att familjen flyttade många gånger under hennes barndom och riktigt bofasta blev familjen inte förrän man slog sig ner i Saskatoon då Joan var 11 år. I skolan var hon var långt ifrån något ljus. Dels hade hon varit frånvarande under den flera månader långa sjukhusvistelsen när hon hade polio som nioåring, men hon var också generellt kritisk mot undervisningen som hon tyckte ägnades åt helt fel saker. Det enda som intresserade henne var att skriva egna dikter, något som uppmuntrades av Arthur Kratzmann, engelskläraren som hon tillägnade sitt debutalbum.

I årskurs tolv hoppade hon av high school och började istället på en konstskola i Calgary som hon också slutade i förtid eftersom hon ansåg att undervisningen hindrade den fria skaparkraften.

Som 20 åring hade Joan Anderson börjat uppträda på småklubbar lokalt men blev i den vevan gravid med en vän från konstskolan, en situation hon försökte rädda genom att gifta sig med Chuck Mitchell, en amerikansk folksångare som emellertid inte hade några planer på att ta hand om en annan mans barn, och dottern adopterades bort. Det nygifta paret Mitchell bosatte sig i Detroit och började uppträda som duo men förhållandet var snart på fallrepet och 1967 skilde sig Chuck och Joni Mitchell efter två års äktenskap.

Joni Mitchell hade då redan skrivit ett flertal sånger som uppmärksammats och spelats in av andra artister och i mars 1968 spelade Joni Mitchell in sitt eget debutalbum Song to a seagull.

Under åren 1968 till 1972 spelade Joni Mitchell in ett album per år, först som singer-songwriter, senare mot ett allt djärvare och mer jazzigt sound. Mot slutet av den här första perioden kom Blue 1971, ett av alla tiders mest älskade och kritikerrosade album, och For the roses, som också räknas till höjdpunkterna. Med uppföljaren Court and spark 1974 fick Joni Mitchell sin största kommersiella framgång och hennes andra Grammy-statyett.

Mellan åren 1974 och 1980 gick Joni Mitchell sedan djupare in i sitt utforskande av jazzen, och kritikerna som älskat Court and spark förhöll sig allt mer avvaktande för att till slut helt döma ut Mingus, samarbetet med jazzbasisten Charles Mingus.

Under 1980-talet blev utgivningen glesare och spretigare och allt fler upplevde att Joni Mitchell tappat sin musikaliska kompass. Den publik hon började förlora under sent 70-tal decimerades ytterligare samtidigt som kritikerna avfärdade de tre album hon gav ut under decenniet.

1990-talet innebar något av en återkomst, framförallt med Turbulent indigo från 1994 som fick bra recensioner och vann två Grammies, men som trots det blev en besvikelse försäljningsmässigt. Efter Taming the tiger 1998, vilket sammanföll med att Joni Mitchell återförenades med sin dotter och tappade sin kreativa drivkraft, har hon förutom samlingar och det orkestrerade coveralbumet Both sides now bara släppt ett album med originalinspelningar, Shine 2007.

Joni Mitchell har efter de första årens flitiga turnerande som soloartist uppträtt ganska sparsamt och efter ett gästframträdande under en Herbie Hancock-konsert 2008 har hon inte uppträtt live för publik. I Sverige har hon bara gett en konsert, 1983 i Stockholms konserthus.

31 mars 2015 hittades Joni Mitchell medvetslös i sitt hem i Los Angeles. Hon återfick medvetande under ambulanstransporten men togs till en intensivvårdsavdelning och allt sedan dess har uppgifterna om hennes hälsotillstånd varit motstridiga. Offentligt visade hon sig senast, i rullstol, vid en hyllningsgala på hennes 75-årsdag 8 november 2018.

•••Olles topp tio

1 Marcie/Song to a seagull
En rakt berättad historia där texten tillsammans med musikens fallande harmonilinje andas samma melankoli och där motsatsparet red och green bildar hookar. Jag har mer än en gång träffat personer som hävdat att de kände Marcie, och om det handlar om Joni Mitchells förmåga att dikta upp övertygande vardagsbilder eller viljan att bli en del av hennes värld är svårt att säga. Enligt Joni själv är historien helt uppdiktad.

2 That song about the midway/Clouds
Joni Mitchell har tagit ner rösten från Song to a seagulls höga sopran vilket ger henne möjlighet att trycka till ord och stavelser så att bilderna fastnar bättre. Texten handlar om Joni Mitchells kärleksaffär med Leonard Cohen och raden ”And you stood out like a ruby in a black mans ear” är lånad från William Shakespeares Romeo och Julia. Albumet är trots identisk produktion mer präglat av hantverk jämfört med debuten.

3 Conversation/Ladies of the canyon
Det var med Conversation som jag blev medveten om Joni Mitchells existens, och av personligt nostalgiska skäl är den därför med på listan. Samtidigt är det starkt att få ut så pass mycket av en enkelt upplagd sång och en okonstlad historia. Svängigt och ovanligt arrat med akustisk gitarr, trummor och barytonsaxsolo på slutet.

4 The last time I saw Richard/Blue
Efter att ha kostat på sig ett pianointro på en minut berättar Joni Mitchell nästan filmiskt om två desillusionerade före detta älskande som möts i en bar efter ett antal år. Sångmelodin pendlar mellan ytterligheter, ibland nästan talad, för att komma åt det mesta möjliga i berättelsen. ”Richard got married to a figure skater and he bought her a dishwasher and a coffe perculator”. Livet, typ.

5 Blonde in the bleachers/For the roses
Till For the roses skrev Joni Mitchell för första gången flera stort anlagda och mycket ambitiösa pianobaserade sånger men den närmast episodiska Blonde in the bleachers visar att 2 minuter och 42 sekunder också kan innehålla mycket musik. Texten är inte hennes bästa men raden ”She tapes her regrets to the microphone stand” förlåter mycket.

6 Down to you/Court and spark
Bara ett par år efter att Joni Mitchell presenterat sig själv som pianist spelar hon så bra att man undrar om hon inte slutit någon form av avtal vid en korsväg. Down to you är imponerande på alla plan och någon med mindre, eller normalt, självförtroende hade kanske tvekat inför att ge sig ut på den här storslagna resan där hon bitvis släpper både tonart och meter. Snyggt arrat av Tom Scott.

7 The Boho dance/The hissing of summer lawns
1975 skiftar Joni Mitchell blicken från det självutlämnande till det observerande och inspirerad av den bästa boken om modern konst som skrivits, Tom Wolfes The painted word, kommenterar hon träffsäkert och ironiskt åsikten om att det avgörande för äktheten i ett konstnärskap är graden av fattigdom och lidande. Arren på Hissing… är en återgång till det lite enklare och här används blåssektionen nästan som hennes gitarrspel på Song to a seagull fast med riktiga instrument.

8 Amelia/Hejira
Klassisk Joni Mitchell, sparsamt och gitarrbaserat. Öppningen är magnifik där hon kopplar sex jetplan som ritar spår i himlen över den brännande öknen till strängarna på gitarren – bara det värt halva inträdet. Harmonikens ambivalenta svävande hjälper till att understryka rotlösheten och flykttematiken i texten.

9 Cherokee Louise/Night ride home
Scener från 50-talets Saskatoon om två 13-åriga flickor som håller på att ta sig ur barndomen. En sång om oskuld, om vuxenhetens hyckleri och samtidigt en isande berättelse om incestuöst utnyttjande av en minderårig. Tassande komp som balanserar mellan 4/4 och 12/8 och fint sopranspel av Wayne Shorter.

10 Turbulent indigo/Turbulent indigo
Om van Gogh vars verk köps för hundratals miljoner av människor som inte skulle släppt in personen Vincent i sina hem. ”He’d piss in their fireplace. He’d drag ’em through turbulent indigo”. Lysande gitarrspel i ett komp som flyter under Jonis sång vars svajande tajming går in och ut ur takdelarna – i refrängerna ren tretakt faktiskt. Vansinnigt raffinerat.